Kamaxlarna tryckte på ventilerna som låg i 80 graders vinkel. Man använde ventiler med nio mm skaft av fabrikat, ATE, Livia eller Garonne. Insugningsventilerna var 31 mm och de natriumkylda avgasventilerna 37 mm, ganska stora jämfört med konkurrenterna på den tiden.

Ventilspelet justerades med små brickor och behövde sällan ändras. Hela ventilarrangemanget med kamaxlar och allt låg i oljebad precis som på senare Alfamotorer.

Avgassystemet var ett s.k. fyra-två-ett system med tre ljuddämpare. Det bakre röret gick över bakaxeln i en kraftig böj. Man använde två olika förgasare parallellt i produktionen. Alfa Romeo ville inte bli beroende av bara en leverantör och Solex och Weber blev deras val. Solex C32 PAIA 7 horisontella med dubbelchoke och vakuumkontroll var inte fy skam. Det handlade om dubbelförgasare enligt känd Alfatradition. Weber kom med 40 DCOE 27, också det en riktig rysare. Förgasarna tog väl hand om kompressionsförhållandet 9,0:1 och försåg cylindrarna med optimal bränsleblandning.

Bränslet pumpades av en mekanisk pump som påverkades av ett membran via axeln till strömfördelaren. Detta var även standard på de andra motorerna. Bränslefiltret bestod av en skål av glas med ett pappersfilter. Filtret satt inne i motorn på höger sida och var lätt att inspektera.

Strömfördelaren satt framför blocket under förgasarna och hade centrifugal förtändning. För att förbättra startegenskaperna hade man kapslat in hela strömfördelaren i en hård plastdosa. Denna dosa följde med Alfa Romeos olika motorer mycket länge.